Idag tänkte jag berätta lite om mina tankar varför jag är överviktig. För enligt alla kostexperter och andra “tyckare” så är det ju BARA att äta mindre och motionera mera, för in kost på schemat så att tjockisarna lär sig en gång för alla vad de ska äta istället för att bara proppa i sig dumma saker och kosta staten en massa pengar. Gud va härligt allt skulle vara då. Tyvärr fungerar inte verkligheten så. Klart att just mindre mat och mer motion många gånger hjälper till men för de flesta överviktiga i Sverige* handlar det inte om det. De flesta överviktiga vet precis vad man ska äta, många kan nog mer om just mat än resten av befolkningen skulle jag vilja påstå.
Problemet är att människan är inte en rationell varelse utan människor styrs av sina emotioner, alltså sina känslor. Exempel:
- En del röker trots att de vet hur farligt det är
- En del dricker alkohol trots att det inte är bra alls för kroppen
- En del kuggar tentor av den enkla anledningen att de inte pluggat nog mycket
- Många äter ändå den där skräpmaten trots att den är dålig, alla kroppsstorlekar, samma med godis, chips, läsk osv.
Vi tar inte alltid det bästa beslutet för oss själva, även om vi vet om det. Övervikt sitter i många fall mer i hjärnan än i själva kroppen. Så är det i alla fall för mig. Klart jag skulle vilja göra alla de bästa besluten för min kropp för att jag förtjänar det. Men jag vet inte om jag gör det. Ibland är det enklare att äta. En del söker tröst hos alkoholen, andra hos cigaretter. Jag söker tröst hos maten. Maten dömmer mig inte, för maten får jag se ut som jag vill och jag behöver inte säga något som kan tolkas fel, maten bara finns där.
Jag och maten har haft ett långt och ibland ganska destuktivt förhållande med varandra. Jag överdriver inte när jag säger att jag var sex år då jag började länsa skåpen på allt sött och ätbart, när jag kunde börja handla godis själv så hade jag stora gömmor lite överallt i mitt rum, när jag började få vara ensam hemma så åt jag som en tok. Maten har varit min bestående vän när alla andra svikit. Maten har samtidigt varit min bestående ovän som jag har en ständig kamp emot.
Som en sa häromdagen på mitt KBT-möte: “Vad ska man trösta sig med om man inte har maten?”. Svaret borde vara enkelt. Men tyvärr är det inte det. Visst, skulle jag kunna söka tröst hos nära och kära, men det innebär ju att jag måste blotta mig, fläka ut mitt inre, sätta ord på mina tankar. Det är svårt att sätta ord på tankar, det låter mest dumt när man hör det komma ut genom munnen, det kan även misstolkas och värst av allt; spridas vidare.
Denna kamp pågår ständigt inom mig. Särskilt nu när jag håller mig ifrån allt vad socker heter (nästan iaf). Just nu känns det bra. Det är det som är bra med LCHF, att samtidigt som man skiljs från allt vad socker och kolhydrater heter så förlorar man inte såser, goda oster osv. Man har fettet kvar. Jag känner mig starkare nu än med alla andra dumma saker jag provat och på helt klart bättre humör.
Nu blev det lite omvägar, men det jag vill säga är att det inte alltid är BARA, allt är inte alltid så jävla lätt. Så innan man dömmer andra borde man ta en titt på sig själv och rannsaka sig själv. Bara för att just synlig övervikt är såpass stigmatiserat så behöver inte det betyda att alla smala människor automatiskt är nyttiga, de har bara haft lite mer “tur” med sin förbränning, men våra artärer kanske ser precis likadana ut.
*Skriver i Sverige då jag inte vet hur det är i andra länder, i USA får man ibland uppfattningen att de faktiskt inte vet och då är det en annan sak, men kan inte uttala mig om det när jag inte sett det med egna ögon.
